Snart har 18 år av detta liv gått.
Snart har 18 år av detta liv gått. Jag undrar hur många dagar av detta liv jag spenderat olycklig. Jag undrar hur många år jag har spenderat olycklig. Jag slösar bort mitt liv på att vara ledsen. På att vara deppig och missnöjd.
Jag antar att det är för att jag inte vet något annat? Vad är lycka? Hur gör man för att bli lycklig? Kommer det inte med någon bruksanvisning i det här livet? Kanske är anledningen till att jag alltid känner mig olycklig utan att veta varför att jag helt enkelt aldrig fått lära mig hur man gör för att vara lycklig?
Livet är som att montera ihop en stol. Vet du inte hur du ska göra så blir det ingen bra stol, kanske ingen stol alls? Men har du lärt dig hur man monterar ihop en stol så blir det en bra fungerande stol som du är nöjd med.
Lycka = Känsla av djup glädje enligt mitt lexikon.
En känsla? Så hela livet är en känsla om man är lycklig. Har alltid sett benämningen "lycklig" mer som ett sätt att leva och vara än som en känsla. Det är faktiskt ganska intressant nu när jag tänker efter. Kan detta vara problemet? Jag ser lycka som något man gör eller något som händer. Kanske kommer jag må bättre om jag börjar fokusera mer på att KÄNNA mig lycklig än att VARA lycklig.
Materiella saker gör en inte lyckligare och är oviktiga. Det är som vanligt denna ständigt återkommande filosofi allt i livet handlar om. Mina materiella saker är ett bra liv, att vara populär, avundad, beundrad, uppskattad och stolt över sig själv.
No one knows what it's like
Jag antar att det är för att jag inte vet något annat? Vad är lycka? Hur gör man för att bli lycklig? Kommer det inte med någon bruksanvisning i det här livet? Kanske är anledningen till att jag alltid känner mig olycklig utan att veta varför att jag helt enkelt aldrig fått lära mig hur man gör för att vara lycklig?
Livet är som att montera ihop en stol. Vet du inte hur du ska göra så blir det ingen bra stol, kanske ingen stol alls? Men har du lärt dig hur man monterar ihop en stol så blir det en bra fungerande stol som du är nöjd med.
Lycka = Känsla av djup glädje enligt mitt lexikon.
En känsla? Så hela livet är en känsla om man är lycklig. Har alltid sett benämningen "lycklig" mer som ett sätt att leva och vara än som en känsla. Det är faktiskt ganska intressant nu när jag tänker efter. Kan detta vara problemet? Jag ser lycka som något man gör eller något som händer. Kanske kommer jag må bättre om jag börjar fokusera mer på att KÄNNA mig lycklig än att VARA lycklig.
Materiella saker gör en inte lyckligare och är oviktiga. Det är som vanligt denna ständigt återkommande filosofi allt i livet handlar om. Mina materiella saker är ett bra liv, att vara populär, avundad, beundrad, uppskattad och stolt över sig själv.
No one knows what it's like
Vartifrån hämtar man kraft?
Mitt bloggande har verkligen dött nu på sistone. Man hade så mycket mer tid i somras. Men känner nu att det kan vara läge att skriva lite.
Jag är rädd att jag är på väg in i en deppression. Jag känner mig ensam. Jag skämt över mig själv och den jag har blivit. Jag vågar inte se på och acceptera mitt riktiga jag. Jag vet inte vem mitt riktiga jag är längre.
Jag försöker att vara den ända som kan påverka mitt välbefinnande och inte låta någon annan påverka huruvida jag mår bra eller inte. Det är ett mål jag alltid ser framför mig men det är svårt att hålla på det helt och hållet.
Jag skäms alltid för mitt liv, min personlighet, min familj och min kropp. Det håller på att riva mig itu.
Jag är så hoppläst kär. Jag kan inte släppa honom. Ofta tror jag att jag inte ens är kär i honom. Jag är bara besatt. Jag är inte frisk. Kan inte få bort honom från mina tankar. Han river sönder mitt hjärta och mitt huvud. Kanske det är så jag vill ha det undermedvetet?
Hur ska jag sluta känna mig misslyckad och tråkig? Hur ska jag kunna börja vara nöjd och lycklig?
Jag är rädd att jag är på väg in i en deppression. Jag känner mig ensam. Jag skämt över mig själv och den jag har blivit. Jag vågar inte se på och acceptera mitt riktiga jag. Jag vet inte vem mitt riktiga jag är längre.
Jag försöker att vara den ända som kan påverka mitt välbefinnande och inte låta någon annan påverka huruvida jag mår bra eller inte. Det är ett mål jag alltid ser framför mig men det är svårt att hålla på det helt och hållet.
Jag skäms alltid för mitt liv, min personlighet, min familj och min kropp. Det håller på att riva mig itu.
Jag är så hoppläst kär. Jag kan inte släppa honom. Ofta tror jag att jag inte ens är kär i honom. Jag är bara besatt. Jag är inte frisk. Kan inte få bort honom från mina tankar. Han river sönder mitt hjärta och mitt huvud. Kanske det är så jag vill ha det undermedvetet?
Hur ska jag sluta känna mig misslyckad och tråkig? Hur ska jag kunna börja vara nöjd och lycklig?
