2 hela år har gått
Ja vad kan man säga. Så länge jag kan minnas har jag gått och tänkt på att jag behöver få hjälp med mitt liv, man kan väl säga att det tog ca 8 år för mig att våga söka hjälp för mina problem.
Nu är jag 20, sökte hjälp precis när jag levt i ungefär 20 år..större delen av dessa år har varit ett helvete. Men till sist tog jag tag i det. Min kropp började ge upp efter all ångest, stress, svält etc. Gick till läkaren för att kroppen bara inte orkade mer. Erkände.
Har nu börjat behandling med samtalsterapi och antidepressiva. Är deprimerad, är sjuk. Har vetat det så länge men ändå kan jag inte förstå det.
Vet inte om jag klarar av att läsa igenom min blogg. Att bli påminnd om hur länge detta helvete har pågått. Vill bara lägga det bakom mig, men vet inte hur jag gör det. Borde man öppna upp och tänka tillbaka på allt eller borde man bara strunta i det.
Känner dock att jag blundat för allt ont i mitt liv hela mitt liv. Måste börja använda ögonen. Även om det gör ont.
Är ätstörningsfri sen 8 månader tillbaka! Längsta uppehållet sen jag började för 5-6 år sedan. Denna gång hoppas jag att det är för gott. Men vet ju att återfall är vanligt så man får inte ge upp bara om man skulle få ett återfall.
Livet är väldigt ensamt just nu. Livet är inte bra. Men det kommer nog i framtiden bli bra. Nu när jag iallafall försöker att göra det bra.
Förråd
Jag älskar henne. Hon är som en syster för mig vi har känt varandra sen vi var små. Men om hon går runt och ljuger för mig vet jag inte om jag kan fortsätta vara vän med henne. Jag har kokat av ilska i flera dagar. Men nu börjar jag ifrågasätta den.
Jag ljuger ibland för mina vänner. Vita lögner för att inte såra deras känslor. Vita lögner för att slippa bli ifrågasatt. Det händer att jag ljuger för mina föräldrar också. Även där för att slippa bli ifrågasatt. Så vad gör mig till en bättre människa? Nej, det som gör mig mest arg är att jag misstänker att hon går runt och stjäl saker. Från mig, från mina vänner och vem som helst antar jag. Det har funnits rykten om det länge. Jag har ifrågasatt henne under en längre period men ändå känt att jag älskar henne och jag litar på henne. Men saker och ting som hänt har gjort att jag börjar undra om jag har fel.
Kan en person som ljuger för en och stjäl från en och andra den känner ändå tycka om en och bry sig om en. Det känns som att hon har någon slags ond kraft inom sig som gör elaka saker mot människor. Ibland är hon ängeln på jorden, hon har aldrig sagt något riktigt elakt mot mig i hela mitt liv tror jag.
Känner mig så förråd. Det är möjligt att den här flickan är kleptoman och djupt deprimerad, kanske har hon medfödda psykiska problem också. Men hur ska man handskas med det? Ska man förlåta något som man ändå känner att man aldrig kommer kunna komma över helt och hållet bara för att visa medlidande? Eller ska man lyssna till vad ens hjärta säger är oacceptabelt och fel och bryta kontakten efter den känslan oavsett vilka katastrofer det kan utlösa för personen man bryter med.
Insanity
Jag skulle hellre dö än stå utan flak på studenten. Jag bryter hellre benet dagen innan och inte kan va ma än att stå där utan att ha nåt flak att åka på. Jag skulle inte klara av det. Jag är så himla rädd kan inte sova på nätterna på grund av detta.
Det kan inte vara helt normalt att vara så besatt av en sak som jag är. Men om jag är rädd för någonting så kan jag verkligen inte tänka på någonting annat. Absolut ingenting!
Jag försöker skärpa till mig, men gud vad det är svårt. Jag mår verkligen sjukt dåligt av det här. Det är nästan så att jag känner att det inte är värt att fortsätta leva med tanke på risken att jag kanske inte har nåt studentflak att åka på. Jag kan inte vara frisk.
Destroyed
Jag insåg nu vad jag håller på med. Jag sitter och tittar på laxermedel på apotekets hemsida och försöker fundera ut vilket som skulle passa mig bäst. Nej jag har inte förstoppning. Jag har en form av ätstörning. Man kan säga att jag har bulimi men det går i perioder.
Hur som helst gav en osynlig kraft mig en örfil just. JAG sitter och tittar på laxermedel, det hemskaste är att jag gör det med samma lätthet som jag för några timmmar sen satt och tittade på olika jackor på bland annat hm.se och zoovillage.com.
Jag vet att laxermedel inte fungerar för att gå ner i vikt eftersom näringen tagits upp av kroppen redan. Anledningen till att jag vill ta det är för att jag avskyr att vara riktigt mätt, och eftersom jag ibland frossar i mat så är jag ibland så mätt att jag vill gråta och kräkas.
Jag är inte frisk. Jag tror inte på orden trots att jag skriver dom men jag vet att ett sådant här beteende är sjukt. Trots det så ser jag inte mig själv som sjuk. Eller lite sjuk men inte så mycket att det förstör mitt liv. Fast kanske gör det det jag vet inte.
För mig är att ibland spy upp mat en vanlig bantningsmetod. Jag ser mig inte som sjuk för att jag gör det. Laxermedel som jag visserligen inte tagit än ser jag som ett sätt att känna sig lättare och fräschare, och även om det inte fungerar som "bantningsmedel" så borde man ju ändå kunna få ner siffrorna på vågen lite med det. Man har ju inte blivit smalare men visst måste man väga lite mindre efteråt.
Det här får fan inte låta som ett pro-ana inlägg nu. Jag är sjuk i huvudet jag vet om det. puss och kram
ska inte köpa laxermedel, kommer bara bli beroende jag vet det.
Whatever
Den stora orsaken till mit lidande finns fortfarande kvar på ett litet hörn men jag tror att jag har lärt mig att hantera den. Jag tror att jag är på god väg att släppa den och nu när jag skriver det här och känner efter så får jag en stark känsla av glädje och lättnad. Det är över. Jag är inte på topp men jag har tagit mig upp från botten.
Jag är som en missbrukare. Ett ordspråk som får mig att känna mig starkare är AA :s klassiker "Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förmågan att inse skillnaden"
Ända sen jag testade alkohol för första gången har jag haft en känsla i bakhuvudet att jag är en människa som skulle kunna bli beroende. Skulle jag få chansen att gå på roliga fester med roliga människor varje kväll så skulle jag göra det tror jag.
Jag är inte alkoholist men alkohol har sen jag började dricka varit som en synonym till glädje för mig.
Mitt scenario för en perfekt kväll som skulle få mig att känna mig som en underbar och lycklig människa är följande
Jag och några tjejkompisar gör i ordning oss hemma hos någon och "förar" lite grann. Jag känner mig riktigt snygg och vi skrattar mycket och dom visar att dom uppskattar mitt sällskap och att jag är omtyckt. Jag visar att jag trivs bra med dem också och vi känner oss glada.
Sedan så går vi till en mysig restaurang och äter en jättegod middag och dricker lite smått till. Vi sitter och skrattar mycket, alla är med i samtalet och har lika roligt, ingen blir utelämnad. När vi ätit och druckit klart så åker vi till en hemmafest där alla är jätteöppna och jag börjar prata med människor jag inte direkt känner direkt som om vi hade kännt varandra sen barnsben.
Efter att ha pratat med många och skrattat och haft roligt så börjar jag prata lite extra länge med en kille som jag direkt kände någon slags speciell dragning till. Jag märker att han gillar mig också men han är inte för fort framåt utan vi pratar länge utan att han försöker sig på något. Han har en väldigt varm och glad utstrålning.
Efter ett tag så går vi in i ett enskilt rum men vi går inte längre än att kyssas första kvällen. Det är inte bara jag som tycker att det räcker så utan han vill inte heller gå längre. Vi hörs några dagar senare.
Det här är vad jag begär för att känna mig nöjd med mig själv.
Det är okej att vara ledsen så länge man inte är ledsen för att man är ledsen.
Läste mitt senaste inlägg som jag i måndags. Det har nu gått fem dagar sen dess och någonting har hänt. Jag sökte aldrig hjälp som jag lovade mig själv. Hade dåligt samvete för det först men som sagt. Någonting har hänt.
Jag har inte gråtit på fem dagar. Inte en droppe. Det är stort för mig. Kan knappt tro det själv nu när jag räknar hur många dagar det gått. Och jag har mått bättre. Mitt minne är lite trasigt men jag tror inte ens att jag har varit nära på att gråta dessa dagar. Kanske nån gång men inga tårar har fallit.
Jag insåg någonting också. Man får helt enkelt lov att acceptera hur man mår om man är ledsen över något / någon. Det är okej att vara ledsen. Men det gäller att hålla sig till ämnet. Man kan inte börja bli ledsen för att man alltid är så ledsen och mår så dåligt. Det är inte relevant. Och då blir det aldrig någon förbättring. Jag tror att det var detta som fick mig att vakna lite.
Kom på det alldeles själv. Känner mig väldigt filosofisk och insiktsfull ibland faktiskt.
Jag är som någonting som kan explodera om man rör vid nu dock tror jag. Vågar inte komma så nära mig själv har varit alldeles för nära för länge. Försöker behandla mig själv som jag skulle behandla ett litet barn som är riktigt ordentligt sjukt men som till sist kan sova och få lite lugn och ro. Jag vågar inte störa och riskera att få igång eländet igen. Men det det känns bra och tryggt att det är så. Kanske börjar jag lära mig själv att älska den jag är igen? Ska lyckas med det!
Reborn but fragile
Nyårslöften - Nästa år ska bli bättre än året som nu tar slut
Sluta säga:
- Jag är trött
- Jag fryser
- Jag vet inte ( i onödan )
- Jag orkar inte / vill inte...
- Jag är hungrig
Hitta mig själv och ta reda på vad jag vill göra med mitt liv.
Vara en bättre dotter och syster.
Ändra synen på mitt liv hitta livsglädje.
Gå till en spåkvinna.
Acceptera min brister.
Lära mig att släppa taget om saker. 
Jag vet vart svaret finns men jag kan ändå inte finna det
Då uppstod emellertid ett problem: var skulle de gömma Sanningen så att människorna inte genast hittade den? De ville dra ut på det spännande sökandet.
Låt oss sätta Sanningen på toppen av det högsta berget, sade en av gudarna. Där blir det alldeles säkert svårt att hitta den.
Vi placerar den på den avlägsnaste stjärnan, sa en annan.
Låt oss gömma den i den mörkaste och djupaste av alla avgrunder.
Vi döljer den på månens hemliga sida.
Till slut sa den visaste och äldste guden: vi gömmer Sanningen i människornas eget hjärta. Så kommer de att söka efter den överallt i universum, utan att veta att de hela tiden bär den inom sig.
My Empire of Dirt
Fall to pieces
Det är dags för nya tag
På måndag börjar mitt nya liv.
Nu när jag väl skrev det så viskade "tvekans" röst i mitt huvud igen. Men den här gången tänker jag inte lyssna på henne. Man kan inte bli latare än jag. Jag lever inte mitt eget liv. Jag tänker inte på mig själv.
Jag ska våga prata mer om mig själv lyssnar inte människor så tänker jag inte lyssna på vad som händer i deras liv heller. Jag ska säga ifrån när jag blir bortglömd.
Jag ska sluta tänka dåliga tankar. Nu är "tvekan" där och försöker vrida och vända på tankarna i mitt huvud men så här ska det vara. "Tvekan" vill inte ha det så här men JAG vill ha det såhär. Har tappat mig själv måste komma på fötter igen!
Heroes
Om jag fick välja vilken kraft jag helst skulle vilja ha då skulle jag vilja ha Nathans kraft att kunna flyga tror jag.
Skulle man vara som Hiro Nakamura och kunna hoppa fram och tillbaka i tiden tror jag att jag skulle missbruka det och jag tror faktiskt inte att en sådan kraft skulle göra mig lyckligare. Misstag är vad som gör en till den man är tycker jag och vad som händer i ens framtid ska ju vara hemligt annars borde det vara väldigt tråkigt att leva.
Lycka är att kunna känna sig tillfreds med ingenting och allting
Jag känner bara till ingenting och jag är inte tillfreds med det.
Men om jag kanske blir tillfreds med ingenting kan jag få allting då?
Ain't no sunshine
Den kommer smygande.
Sakta men säkert tar den över min kropp.
Den har varit här förut.
Den kommer varje dag.
Vissa dagar är den starkare och riktigt outhärdlig.
Andra dagar kan jag koppla bort den.
I mitt huvud är ångest en annan benämning för ensamhet.
Fick höra en intressant tanke idag. Om man blev av med sitt minne och glömde bort vem man var. Hur skulle man vara? Om man känner sitt riktiga "jag" och inte det "jag" som formats utifrån ens omgivning då skulle man nog ha ett svar på den frågan.
Nu har jag iallafall ett mål. Jag vill kunna svara på den frågan.
Obehag
Känner mig tom just nu. Tom på bra känslor. Tom på livslust och glädje. Jag är inte brutalt nere precis nu men jag är inte välmående heller. Jag är tom.
Jag är som fötter som har somnat. De finns där men man känner inte av dem normalt. De försvinner från en.
Allt känns så fruktansvärt meningslöst. Det ända jag lever för är bekräftelse från andra om att jag är någon.
Färglöst
Färgen har runnit ur mitt liv.
Det har blivit grått.
Man kan inte färglägga svartvita bilder.
Det går kanske att få tillbaka lite av färgen,
men den gråa tonen kommer aldrig gå bort
Jag har verkligen tappat gnistan. Viljan. Passionen. Kärleken.
Jag vet inte vad som finns kvar av mig? Jag vet inte om jag vill vara kvar.
Snart har 18 år av detta liv gått.
Jag antar att det är för att jag inte vet något annat? Vad är lycka? Hur gör man för att bli lycklig? Kommer det inte med någon bruksanvisning i det här livet? Kanske är anledningen till att jag alltid känner mig olycklig utan att veta varför att jag helt enkelt aldrig fått lära mig hur man gör för att vara lycklig?
Livet är som att montera ihop en stol. Vet du inte hur du ska göra så blir det ingen bra stol, kanske ingen stol alls? Men har du lärt dig hur man monterar ihop en stol så blir det en bra fungerande stol som du är nöjd med.
Lycka = Känsla av djup glädje enligt mitt lexikon.
En känsla? Så hela livet är en känsla om man är lycklig. Har alltid sett benämningen "lycklig" mer som ett sätt att leva och vara än som en känsla. Det är faktiskt ganska intressant nu när jag tänker efter. Kan detta vara problemet? Jag ser lycka som något man gör eller något som händer. Kanske kommer jag må bättre om jag börjar fokusera mer på att KÄNNA mig lycklig än att VARA lycklig.
Materiella saker gör en inte lyckligare och är oviktiga. Det är som vanligt denna ständigt återkommande filosofi allt i livet handlar om. Mina materiella saker är ett bra liv, att vara populär, avundad, beundrad, uppskattad och stolt över sig själv.
No one knows what it's like
Vartifrån hämtar man kraft?
Jag är rädd att jag är på väg in i en deppression. Jag känner mig ensam. Jag skämt över mig själv och den jag har blivit. Jag vågar inte se på och acceptera mitt riktiga jag. Jag vet inte vem mitt riktiga jag är längre.
Jag försöker att vara den ända som kan påverka mitt välbefinnande och inte låta någon annan påverka huruvida jag mår bra eller inte. Det är ett mål jag alltid ser framför mig men det är svårt att hålla på det helt och hållet.
Jag skäms alltid för mitt liv, min personlighet, min familj och min kropp. Det håller på att riva mig itu.
Jag är så hoppläst kär. Jag kan inte släppa honom. Ofta tror jag att jag inte ens är kär i honom. Jag är bara besatt. Jag är inte frisk. Kan inte få bort honom från mina tankar. Han river sönder mitt hjärta och mitt huvud. Kanske det är så jag vill ha det undermedvetet?
Hur ska jag sluta känna mig misslyckad och tråkig? Hur ska jag kunna börja vara nöjd och lycklig?
Trasig
Livet sätter igång igen.
Nu är sommaren verkligen över. Har haft så fullt upp senaste veckan att jag inte haft tid att ens ägna en tanke att gå in på datorn och till exempel blogga. Har inte fått skriva av mig någonting. Det är så mycket som händer nu, och som har hänt senaste tiden.
♥ Skaffat barnvaktsjobb, kommer äntligen att tjäna lite extra pengar!
♥ Skolan har satt igång igen. Har väldigt blandade känslor inför det sista året på gymnasiet
♥ Har bokat in en resa till Holland över Nyår. Sinnessjukt. Men roligt!
♥ Ska börja ta streetdance-lektioner! Någonting som jag velat länge men inte vågat ta tag i föräns nu!
♥ Ska börja sätta igång att ta körkort. Handledarkurs i Oktober först och främst.
Det är verkligen mycket som sker just nu. Har kännt mig stressad och i vissa fall även pressad på sistone men nu är det värsta över och det är inte mycket mer jag behöver planera. Det mesta är bokat och klart! Ingen mer stress nu inte. Får hoppas på det iallafall. Fast jag trivs med att ha mycket att göra. Är väldigt stolt över att jag äntligen gör något som jag varit lockad av att göra länge men inte vågat, nämligen att börja gå på dans. Det känns verkligen bra att jag äntligen gör någonting jag själv är riktigt intresserad av. Tror att det är bra för min självkänsla.
Längtar efter att få börja träna igen. Har blivit så himla lat under sommaren och innan också. Ärligt talat så har jag inte tränat på ungefär 4 månader! Skäms verkligen, men vill verkligen skärpa till mig nu!
