2 hela år har gått
Ja vad kan man säga. Så länge jag kan minnas har jag gått och tänkt på att jag behöver få hjälp med mitt liv, man kan väl säga att det tog ca 8 år för mig att våga söka hjälp för mina problem.
Nu är jag 20, sökte hjälp precis när jag levt i ungefär 20 år..större delen av dessa år har varit ett helvete. Men till sist tog jag tag i det. Min kropp började ge upp efter all ångest, stress, svält etc. Gick till läkaren för att kroppen bara inte orkade mer. Erkände.
Har nu börjat behandling med samtalsterapi och antidepressiva. Är deprimerad, är sjuk. Har vetat det så länge men ändå kan jag inte förstå det.
Vet inte om jag klarar av att läsa igenom min blogg. Att bli påminnd om hur länge detta helvete har pågått. Vill bara lägga det bakom mig, men vet inte hur jag gör det. Borde man öppna upp och tänka tillbaka på allt eller borde man bara strunta i det.
Känner dock att jag blundat för allt ont i mitt liv hela mitt liv. Måste börja använda ögonen. Även om det gör ont.
Är ätstörningsfri sen 8 månader tillbaka! Längsta uppehållet sen jag började för 5-6 år sedan. Denna gång hoppas jag att det är för gott. Men vet ju att återfall är vanligt så man får inte ge upp bara om man skulle få ett återfall.
Livet är väldigt ensamt just nu. Livet är inte bra. Men det kommer nog i framtiden bli bra. Nu när jag iallafall försöker att göra det bra.
Förråd
Jag älskar henne. Hon är som en syster för mig vi har känt varandra sen vi var små. Men om hon går runt och ljuger för mig vet jag inte om jag kan fortsätta vara vän med henne. Jag har kokat av ilska i flera dagar. Men nu börjar jag ifrågasätta den.
Jag ljuger ibland för mina vänner. Vita lögner för att inte såra deras känslor. Vita lögner för att slippa bli ifrågasatt. Det händer att jag ljuger för mina föräldrar också. Även där för att slippa bli ifrågasatt. Så vad gör mig till en bättre människa? Nej, det som gör mig mest arg är att jag misstänker att hon går runt och stjäl saker. Från mig, från mina vänner och vem som helst antar jag. Det har funnits rykten om det länge. Jag har ifrågasatt henne under en längre period men ändå känt att jag älskar henne och jag litar på henne. Men saker och ting som hänt har gjort att jag börjar undra om jag har fel.
Kan en person som ljuger för en och stjäl från en och andra den känner ändå tycka om en och bry sig om en. Det känns som att hon har någon slags ond kraft inom sig som gör elaka saker mot människor. Ibland är hon ängeln på jorden, hon har aldrig sagt något riktigt elakt mot mig i hela mitt liv tror jag.
Känner mig så förråd. Det är möjligt att den här flickan är kleptoman och djupt deprimerad, kanske har hon medfödda psykiska problem också. Men hur ska man handskas med det? Ska man förlåta något som man ändå känner att man aldrig kommer kunna komma över helt och hållet bara för att visa medlidande? Eller ska man lyssna till vad ens hjärta säger är oacceptabelt och fel och bryta kontakten efter den känslan oavsett vilka katastrofer det kan utlösa för personen man bryter med.
Insanity
Jag skulle hellre dö än stå utan flak på studenten. Jag bryter hellre benet dagen innan och inte kan va ma än att stå där utan att ha nåt flak att åka på. Jag skulle inte klara av det. Jag är så himla rädd kan inte sova på nätterna på grund av detta.
Det kan inte vara helt normalt att vara så besatt av en sak som jag är. Men om jag är rädd för någonting så kan jag verkligen inte tänka på någonting annat. Absolut ingenting!
Jag försöker skärpa till mig, men gud vad det är svårt. Jag mår verkligen sjukt dåligt av det här. Det är nästan så att jag känner att det inte är värt att fortsätta leva med tanke på risken att jag kanske inte har nåt studentflak att åka på. Jag kan inte vara frisk.
Destroyed
Jag insåg nu vad jag håller på med. Jag sitter och tittar på laxermedel på apotekets hemsida och försöker fundera ut vilket som skulle passa mig bäst. Nej jag har inte förstoppning. Jag har en form av ätstörning. Man kan säga att jag har bulimi men det går i perioder.
Hur som helst gav en osynlig kraft mig en örfil just. JAG sitter och tittar på laxermedel, det hemskaste är att jag gör det med samma lätthet som jag för några timmmar sen satt och tittade på olika jackor på bland annat hm.se och zoovillage.com.
Jag vet att laxermedel inte fungerar för att gå ner i vikt eftersom näringen tagits upp av kroppen redan. Anledningen till att jag vill ta det är för att jag avskyr att vara riktigt mätt, och eftersom jag ibland frossar i mat så är jag ibland så mätt att jag vill gråta och kräkas.
Jag är inte frisk. Jag tror inte på orden trots att jag skriver dom men jag vet att ett sådant här beteende är sjukt. Trots det så ser jag inte mig själv som sjuk. Eller lite sjuk men inte så mycket att det förstör mitt liv. Fast kanske gör det det jag vet inte.
För mig är att ibland spy upp mat en vanlig bantningsmetod. Jag ser mig inte som sjuk för att jag gör det. Laxermedel som jag visserligen inte tagit än ser jag som ett sätt att känna sig lättare och fräschare, och även om det inte fungerar som "bantningsmedel" så borde man ju ändå kunna få ner siffrorna på vågen lite med det. Man har ju inte blivit smalare men visst måste man väga lite mindre efteråt.
Det här får fan inte låta som ett pro-ana inlägg nu. Jag är sjuk i huvudet jag vet om det. puss och kram
ska inte köpa laxermedel, kommer bara bli beroende jag vet det.
Otroligt fint omslag till Vanity Fair, fotat av Annie Leibovitz
Fantastiskt Vackra Heidi Range på NRJ Music Awards
Sugababes på amerikanska NRJ Music awards.
Heidi Range i mitten ser ut som en gudinna!
Håret, klänningen och kroppen - Hon ser helt fantastisk ut!
De andra tjejerna kommer tyvärr i skymundan av Heidi här.
Ångesten Slog Till Som En Blixt.
Jag är livrädd att något ska gå fel. Tänk om jag behöver stå där ensam och blir utskrattad och ingen bryr sig om det. Flera av mina kompisar som jag verkligen litar på går inte ut nu tillsammans med mig så jag känner mig inte trygg i nåt kompisgäng, dom jag ska dela med brukar jag inte vara så jättemycket med, det är mer en kompis kompisar och jag känner ofta att dom inte riktigt gillar mig.
Jag måste sluta tänka såhär på en gång. Jag är på väg att börja gråta det är så löjligt! Jag har betalt en del av flaket så det borde ju inte vara några problem alls. Bara jag inte missar den andra inbetalningen så borde det gå bra.
Inte borde. Det kommer lösa sig. Inget kommer gå fel jag har ju faktiskt betalat som sagt. Och skulle något på nåt vis gå åt pipan så finns det säkert något annat flak jag kan åka med på. Det finns ju hur många som helst det borde inte vara något problem. Det kommer inte vara något problem. Jag är så löjlig det är antagligen för att jag ätit väldigt lite idag och för att jag är rädd och orolig för en av mina bästa kompisar.
När jag väl börjar oroa mig för något så kan jag inte släppa taget om det sen. Det är ett problem jag alltid haft. Jag oroar och oroar mig. Blir ledsen för att jag inte blir bjuden på fester som andra blir bjudna på. Blir ledsen för att alla andra verkar ha så mycket roligare liv än vad jag har. Jag hatar det så himla mycket. Men jag har svårt att sluta. Fast det är ingen ursäkt. Ska inte ursäkta mig. Jag SKA sluta. Det finns andra som
Kat von D från Miami Ink. Unik och otroligt vacker som få!
Hennes ögon och läppar är så vackra. Tycker att hon naturligt sett är en klassisk skönhet men hennes stil är verkligen inte klassisk men hon är grymt snygg ändå! Gillar att en tjej som är riktigt kreativ och grym på det hon gör lyfts fram lite i media.
If You Are What You Say You Are A Superstar then have no fear
Chocolate chips and Kentucky Fried Chicken
Har aldrig tänkt på att man kan vara egoistisk men ändå inte alls trivas med sig själv och alltid bry sig om vad andra tycker. Men har lärt mig att man kan ha tusen personligheter i en förpackning. Ibland känner jag mig som Niki Sanders i Heroes.
Jessica / Niki
Only God Can Judge Me
Whatever
Den stora orsaken till mit lidande finns fortfarande kvar på ett litet hörn men jag tror att jag har lärt mig att hantera den. Jag tror att jag är på god väg att släppa den och nu när jag skriver det här och känner efter så får jag en stark känsla av glädje och lättnad. Det är över. Jag är inte på topp men jag har tagit mig upp från botten.
Jag är som en missbrukare. Ett ordspråk som får mig att känna mig starkare är AA :s klassiker "Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förmågan att inse skillnaden"
Ända sen jag testade alkohol för första gången har jag haft en känsla i bakhuvudet att jag är en människa som skulle kunna bli beroende. Skulle jag få chansen att gå på roliga fester med roliga människor varje kväll så skulle jag göra det tror jag.
Jag är inte alkoholist men alkohol har sen jag började dricka varit som en synonym till glädje för mig.
Mitt scenario för en perfekt kväll som skulle få mig att känna mig som en underbar och lycklig människa är följande
Jag och några tjejkompisar gör i ordning oss hemma hos någon och "förar" lite grann. Jag känner mig riktigt snygg och vi skrattar mycket och dom visar att dom uppskattar mitt sällskap och att jag är omtyckt. Jag visar att jag trivs bra med dem också och vi känner oss glada.
Sedan så går vi till en mysig restaurang och äter en jättegod middag och dricker lite smått till. Vi sitter och skrattar mycket, alla är med i samtalet och har lika roligt, ingen blir utelämnad. När vi ätit och druckit klart så åker vi till en hemmafest där alla är jätteöppna och jag börjar prata med människor jag inte direkt känner direkt som om vi hade kännt varandra sen barnsben.
Efter att ha pratat med många och skrattat och haft roligt så börjar jag prata lite extra länge med en kille som jag direkt kände någon slags speciell dragning till. Jag märker att han gillar mig också men han är inte för fort framåt utan vi pratar länge utan att han försöker sig på något. Han har en väldigt varm och glad utstrålning.
Efter ett tag så går vi in i ett enskilt rum men vi går inte längre än att kyssas första kvällen. Det är inte bara jag som tycker att det räcker så utan han vill inte heller gå längre. Vi hörs några dagar senare.
Det här är vad jag begär för att känna mig nöjd med mig själv.
Det är okej att vara ledsen så länge man inte är ledsen för att man är ledsen.
Läste mitt senaste inlägg som jag i måndags. Det har nu gått fem dagar sen dess och någonting har hänt. Jag sökte aldrig hjälp som jag lovade mig själv. Hade dåligt samvete för det först men som sagt. Någonting har hänt.
Jag har inte gråtit på fem dagar. Inte en droppe. Det är stort för mig. Kan knappt tro det själv nu när jag räknar hur många dagar det gått. Och jag har mått bättre. Mitt minne är lite trasigt men jag tror inte ens att jag har varit nära på att gråta dessa dagar. Kanske nån gång men inga tårar har fallit.
Jag insåg någonting också. Man får helt enkelt lov att acceptera hur man mår om man är ledsen över något / någon. Det är okej att vara ledsen. Men det gäller att hålla sig till ämnet. Man kan inte börja bli ledsen för att man alltid är så ledsen och mår så dåligt. Det är inte relevant. Och då blir det aldrig någon förbättring. Jag tror att det var detta som fick mig att vakna lite.
Kom på det alldeles själv. Känner mig väldigt filosofisk och insiktsfull ibland faktiskt.
Jag är som någonting som kan explodera om man rör vid nu dock tror jag. Vågar inte komma så nära mig själv har varit alldeles för nära för länge. Försöker behandla mig själv som jag skulle behandla ett litet barn som är riktigt ordentligt sjukt men som till sist kan sova och få lite lugn och ro. Jag vågar inte störa och riskera att få igång eländet igen. Men det det känns bra och tryggt att det är så. Kanske börjar jag lära mig själv att älska den jag är igen? Ska lyckas med det!
Reborn but fragile
Imorgon tar jag första steget..
Men det ska bli skönt. Jag klarar inte det här på egen hand. Jag måste hitta tillbaka till mig själv, framförallt måste jag få tillbaka viljan att hitta tillbaka. På sätt och vis känns det tyvärr som att jag aldrig har mått riktigt bra.
Insåg något galet nyss. Jag har haft en slags ätstörning, jag har kräkts upp mat för att gå ner i vikt från och till under antagligen 3 år nu. Jag har inte varit som en vanlig bulimiker som först hetsäter mat och spyr upp den sen utan jag har ätit normalt ( visserligen ibland frossat ) och sen bara för att slippa kalorierna spytt upp det efteråt.
Men nu de senaste tre månaderna då jag mått så dåligt att det känns som att min kropp och själ håller på att gå i tusen bitar så har hör och häpna denna "ätstörning" försvunnit.
Jag har börjat må så dåligt att jag inte ens längre bryr mig om min kropp som jag varit sjukligt fixerad vid i flera år.
Tiden då jag hade ätstörningar var ett himmelrike i jämförelse med det här. Så illa är det.
Nyårslöften - Nästa år ska bli bättre än året som nu tar slut
Sluta säga:
- Jag är trött
- Jag fryser
- Jag vet inte ( i onödan )
- Jag orkar inte / vill inte...
- Jag är hungrig
Hitta mig själv och ta reda på vad jag vill göra med mitt liv.
Vara en bättre dotter och syster.
Ändra synen på mitt liv hitta livsglädje.
Gå till en spåkvinna.
Acceptera min brister.
Lära mig att släppa taget om saker. 
